Lite vardagsmotion är aldrig fel - samt det enda som hinns med.

Ja. Hmm.

Vad vill ni veta om det ämnet?

Jag är expert med år av ätstörningar bakom mig. Och då menar jag bakom mig.

Anorexia har jag inte sett röken av på 10 år.

Blev frisk på egen hand. Jag är inte en sån som litar på att andra ska göra ngt åt mig.

Gick i KBT i en grupp men det var ett skämt.

Man ska känna sig hjälpt men det är ändå alltid i slutändan upp till dig själv. En sorts bakvänd bantning.

Men nu är jag lite fet efter andra barnet. Har inte brytt mig att gå ner till 0 eftersom jag ändå varit hemma och sunkat med ungarna. Tröstmoffat för att överleva kolik, snor och spyor.

68 kg till 166 cm stod vågen på för 3 veckor sedan.

Nu 4 veckor senare väger jag 63.

Nöjd blir jag runt 56-58. Där låg jag i flera år efter jag träffade min tankspridda älskling.

Delmål blir 60 kg.

Det ska jag väga när jag åker till London 16 april.

Hur det är att vara mig.

Ett lagom komplicerat liv mitt i Uppsala.

En 32 årig småbarnsmorsa som för tillfället bantar bort graviditetskilona.

2 fjantiga hundar som är jävligt billiga ibland.

En disträ och förvirrad man.

Är väl lite så sådär ego som alla är mest.

Inbillar mig att jag struntar i vad folk tycker men är ofta nyfiken och skadeglad.

Skulle vilja träna men är för lat och trött.

Vägrar äga en bil.

Vägrar vara svensk. (Fransyska hellre och lika bitchig)

Vägrar vara tacksam eller stressad.

Välkommen hit om ni mot förmodan är intresserade.